Att åka in till stan och miljöträna är det många som gör, men just detta med att ha hund in i affärer är inte helt vanligt. Speciellt inte när det kommer de till större raserna (som måste använda sina ben för att komma framåt och inte kan krypa upp i en famn eller in i en väska).

Många verkar känna att det är en onödighet och inget hundarna ska utsättas för, de har det bättre hemma och jag kan till viss del hålla med.

Skulle inte ta med Anna om jag visste att det skulle bli timtal i affärer och vetskapen om att behöva springa in och ut ur provrum. Däremot att som vi, ha strosat runt och jag på ett ungefär vetat vad jag ska ha, har varit trevligt med hundsällskap.

Som bonus har vi fått miljöträning, men framförallt passivitetsträning. Anna har när jag har stannat till en stund och då även i kassakön oftast självmant lagt sig ner vid min sida och väntat. Som pricken över i-et har jag även varenda gång fröken hund varit med mig hittat vad jag letat efter. Anna är min lucky shopping charm.

Jag gillar att ha en hund som jag kan ta med mig överallt om jag så vill! Är även ett fan av gallerior, mycket är samlat på ett ställe och om suget skulle falla in kan man oftast slå sig ner vid ett fik och bara insupa miljön med sin bästa vän i ena handen och en kopp kaffe i andra.

Alla ljud, människor och dofter, barn som springer runt och saker som händer som tillkommer. Att mitt i det se hur hundarna hanterar allt, hur de oberörda just tags along gör mig glad. Att man så tydligt och lätt kan visa att hundar är riktigt trevliga djur och att de faktiskt fungerar ypperligt och kan samsas utan problem bland människor och allt som tillkommer runt omkring.

Här hemma gör jag så att jag tar min burk med gotta, tar kloklipparen och så ber jag Anna att gå på sin bädd. Hon springer dit, lägger sig ner och sedan ligger hon där med en skeptisk blick.

När jag precis ska börja kapitulerar hon och lägger sig på sidan, “jaha gör vad du ska”.

Några gånger har hon slumrat till och inte öppnat ögonen förrän jag börjat dra bakbenen mot mig för bättre vinkel. Då har hon tittat på mig och sina ben och sedan lagt ner huvudet igen.

Surpotta och när jag frågade om vi skulle leka blev det andra bullar.

Det enda som Anna inte verkar gilla med sanden är att det blir lite snubbigt i munnen…

Och det är ju i sin tur inte bara munnen som blir snubbig utan även mina händer och kläder.

När vi satt och lunchade kom jag att tänka på en sak som Anna gör och klurade lite på om jag kanske ska ta henne till ögondoktorn igen (även fast det när man tänker till faktiskt inte alls har med någon form av ögonfel att göra).

Anna är inte alltid lydig och kanon utan hon kan vara busig och dra i kopplet, småskälla på enstaka hundar och bara vara allmänt pigg och knasig.

Däremot när hon väl fokuserar på mig blir hon som förtrollad och fokuserar till 100 %, vilket utspelar sig rätt roligt. Hon har nämligen en tendens till att inte hålla koll på något annat än mig och det har upprepade gånger hänt att hon har gått in i lyktstolpar och andra saker, snubblat och ramlat omkull i gropar och över trottoarkanter…

Som häromdagen när vi åkte inlines och hon satte sig för att kissa och jag bara släppte kopplet och susade vidare, svängde in på en mindre gata för att samla in henne igen. Däremot hade Anna sådan fokus på mig att hon inte riktigt hade koll och sprang rätt in i en parkerad bil…

Just det där med att bumpa in i bilar var inte första gången utan det hände faktiskt även inlinesåket innan det ovan.

Susade på bilvägen nära de parkerade bilarna för att inte störa trafiken och Anna fick för sig att jag var himla intressant under en stund att hon bumpade rätt in i en parkerad bil. Förvånad för stunden, men sprang glatt vidare med blicken fäst på mig. Haha lilla Anna…

Sedan att det också gärna skall ätas ben och lekas i solstrålarna… knasfia!

På promenaderna har hon ibland lagt sig ner i en solfläck och tuggat pinne eller boll. Vårmys i de snart gröna gräsmattorna verkar även vara skönt när man är fyrbent flicka. Alla gillar solen!

Förstår inte hur man fortfarande kan motsätta sig att testa hundarna med all den information som cirkulerat de senaste åren, vad mer är det man behöver för att vara delaktig?

Kom hem från jobbet och funderade över vad jag skulle aktivera fröken dobermann med. Inlines lockade, men visste inte riktigt om jag skulle orka. Tittade ut och konstaterade att vädret var lika bra som sist jag tittat och jag bytte om och tog med mig Anna på tur.

Efter att nästan ha blivit påkörda av en man vid ett övergångsställe (jag gav honom mitt finaste finger…) bestämde jag mig för att se om ett av favoritvarven städats. Vi kunde rulla på i princip utan några sandsvårigheter alls ända fram till Stadshuset. Efter det var det en aning bökigt på vissa ställen, men det gick!

Vid en av sträckorna längs vattnet mötte vi säkert 10-15 hundar och Anna är min pärla. Om en hund hoppar ut mot oss och Anna känner sug på att möta upp krävs endast en mjukt näe så släpper hon direkt och även om man oftast kan se en kam längs ryggen som minne från hundmötet är hon grym.

Tänka sig att jag verkligen aldrig oroar mig för vad hon eller jag kan tänkas råka göra när vi rullar utan mer för vad andra kan tänkas råka göra mot oss.

Hade sedan ytterligare ett möte med en bil, en Porsche när vi en kort bit åkte på en enkelriktad väg. Föraren saktade ner, jag tog oss till sidan och rullade sakta framåt. Några meter från oss fick han för sig att gasa järnet förbi och det enda som gick genom mitt huvud var att hans bilval förmodligen var för att kompensera för en viss kroppsdel…

Vi fick även möte med polis och jag undrar vad de tänkte när de körde förbi oss. Jag helt utan skydd (man ska ha skydd, använd skydd!) med en dobermann i full galopp nedförs i hundra knyck. Trodde först att de kanske skulle ha något att tycka om saken då vi fyllde upp hela körfältet, men ingen polis i rumpan utan vi kunde härligt och ostört susa vidare i full fart.

Att rulla upp på gatan hemma efter en magisk tur och vara trött och svettig var absolut den bästa presenten jag kunnat få! Att dessutom få dela den med sin bästa vän, oslagbart.

Anna blir alldeles till sig, skallar, gör lekinviter och studsar runt när hon stöter på kvarterets brunråtta. Jag som ofta har flexikoppel på henne kan få hålla emot ordentligt när hon tar fart om hon skymtat eller fått den lilla krabaten i snoken.

Vad det exakt är hon vill med sin nyfunna krabatkompis är det bara hon som vet…

Hon verkar som vara lite av allt, men är oftast väldigt lätt att få in och hon släpper den lilla bruningen bra. Jag vågar mig däremot inte på en gissning om vad hon skulle göra om de möttes nos mot nos.

Som när vi för omväxlingsskull tog hissen ner och jag otippat sa fot till Anna som med galet engagemang slängde sig till sidan. Utvecklade med några stegförflyttningar och hon var så taggad.

Nu har Anna visserligen alltid varit väldigt intresserad av gemensamma aktiviteter, det mesta som vi gör tillsammans tycker hon är kul. Men att med all det träningsuppehållet vi har haft och att jag verkligen inte alls är speciellt engagerad, glad eller intresserad av lydnadsträningen, trodde jag faktiskt att det skulle smitta av sig på henne. Tydligen inte…

Får dåligt samvete och funderar ofta på varför man inte tränar med en hund som så uppenbart är träningsvillig och glad?

Jag får ju dessutom varje gång vi tränar eller gör något enormt med trevlig feedback så varför fortsätter jag inte? Borde ju bli extremt taggad själv och vilja sopa banan av alla med min superhund, men jag har inga sådana tankar. Lydnaden eller hundträning överlag lockar mig inte alls längre.

Kan som inte låta bli att tänka på att Anna kanske skulle ha haft en annan matte, en med mer engagemang. Visserligen har jag ju varit där, men det har gått så lång tid nu utan minsta ökning av intresset att jag faktiskt funderar på om jag verkligen kommer att hitta tillbaka. Synd, men vi gör ju mycket annat roligt och Anna lever ju inte alls i någon misär.

Tänker bara på en viss del av hunderiet och att just Anna kanske är en lite för bra hund, en lite för bra dobermann för att egentligen bara vara en aktiv sällskapshund. Utan att hon egentligen borde tränas, tävlas och visas upp aktivt. Kan och får man tänka så?

Kanske är hemmablind och bara ser rosa fluff. Fast samtidigt inte, vet ju om och ser ju även Annas brister. Jag vet bara att om man knappar rätt så är hon en magisk träningshund.

Komiskt att jag hade tänkt ta min skruttiga, men väldigt mycket smidigare digitalkamera. Däremot ville batteriet inte ladda så snabbt som jag ville och otålig som jag är fick systemkameran följa med. Synd bara att batteriet i den kameran med var halvdant och tyvärr dog redan efter halva åkturen.

Önskar att Anna och jag skulle kunna bränna på jämt, men så som vi åker går det inte alltid. Nedan har jag klippt ihop lite av allt och behöver jag skriva att det är ljuvligt att åka inlines med hund?

Med och utan koppel, snabbt och lite söligare, på bilvägar och trottoarer och ett gäng olika möten av dess slag. Lilla passerskan Anna bjuder till och med på en snutt trav mot slutet av filmen och mitt favoritklipp är definitivt kring 4 minuter då Anna sträcker ut i nedförsbacke.